Snart är den det. Midsommarstången. Liksom solen varit längst i norr, sedan någon dryg vecka. Uppe, alltså. Vi håller ut och avstånd och oss hemma. Var och en på sin kant. Nästa år kanske vi får trängas igen. Eller också har vi vant oss av. Men uppe med solen, det kommer vi aldrig att sluta med.