Det pratas för mycket. Så har det nog alltid varit. Utom innan språket fanns förstås. Då pratades det inte alls. Inge snack, bara verkstad, typ. Vad har det med nåt att göra? En bra fråga, som den säger som inte vet vad den ska svara. Nog om detta. Eller hör själv, som vissa säger.
Jag blir galen. Blotta uttrycket känns som en profylax för att inte bli det. Galen alltså. Är det kanske därför vi ofta påstår oss vara just galna? På det ena eller det andra. Eller bara för att det just då känns som det enda återstående alternativet. Att bli galen, för att inte förlora förståndet.
En av de första vårdagarna. Solen skiner, sälgen knoppas och fåglarna kvittrar. I bäcken porlar det som aldrig förr och naturligtvis ska det köras motorsåg i idyllen. Naturens svar kom snabbt och skoningslöst. Träningsvärk. Lägg till några doser EPA-dunk och lite annat smått och gott, så vet du ungefär hur programmet lät. Annars kan du ju alltid lyssna här.
