Det är bara att inse. Vissa saker blir inte som de var tänkta. Skärbrädan i slöjden blev sned, pappret var mindre än meningarna som skrevs ner på det och det går inte att slå in en hockeyklubba i ett paket utan att det syns att det är just en hockeyklubba. Och då har vi ändå inte sagt nånting om det här programmet. Som visst skulle handla om fem. Nånting…

Willie Nelson fyller år, Svenne Rubins släpper nytt och Sierra Ferrell är kvällens nya skivobekanting. Se där en innehållsförteckning som heter duga. Programmet heter Tjutvå med underrubriken OnsdagsMusikens Vänner. Och då har jag inte avslöjat någonting om allt det där andra…

Ingen riktig struktur. Ingen riktig tanke. Men någon slags idé i alla fall. Oklart dock om vad. Hade detta program varit en maträtt, kanske den skulle serverats med en rå äggula och hackad rödbeta. Råbiff? När, pytt-i-panna!

Siffror är bra att ha. De kan man räkna med. Siffror kan tala om hur landet ligger, om pengarna räcker eller om man har feber. Siffror har tagit människan till månen och tillbaka och sett till att rangordna kreti och pleti oavsett om det handlat om kast med liten boll, eller förväntad förvärvsinkomst under resten av ens liv. Tre, två, ett. Hur mycket är klockan? Nu kör vi…

Redan de gamla grekerna, hade sin uppfattning klar. För att komma någonstans med en berättelse, måste man starta vid A och sedan ta sig till C via B. Ordning och reda, struktur och dramaturgi. Känner man till dessa regler kan man, om än inte slå världen med häpnad, komma ganska långt. Vågar man bryta mot dem, kan man komma hur långt som helst. Hur långt det här programmet kommer? Ganska precis en timme in i evigheten…