Förutom att hela programmet är en enda lång protest mot (och även en konsekvens av) den opålitliga månaden mars, är det precis som vanligt. Inget är säkert!

Bilen mot garagedörren, värmeknäppar från motorn och en fullmåne som nästan bländade under hemfärden. Med två minuter tillgodo slås strömmen på i studion och den röda OnAir lampan markerar att det är dags att börja. Radio från roten, mer direktsänt än någonsin.

Ett gammalt kassettband. Det var allt som behövdes. Har du svårt för countrymusik, bör du kanske undvika just den här sändningen. Vill du höra något du aldrig hört förut, då ska du lyssna!

Fullmatat, späckat, knökafullt. Det är tydligen så det ska vara nuförtiden. I alla fall om de som gör radio och TV i allmänhetens tjänst får bestämma. Det är i alla fall det som (väldigt stolt) sägs precis i inledningen av programmen. Som om späckat vore en kvalitetsstämpel i sig.

Det här programmet är garanterat ospäckat. Hävdas med stolthet. Dessutom har det en röd tråd. Men den går bra att strunta i.

Musik ska byggas utav glädje. Fast i bland blir det lite tokigt. Ungefär som när en för kort bräda eller för mycket salt, plötsligt förvandlar ett mästerverk till ett pinsamt tillkortakommande. I det här programmet delar jag med mig av musiken som inte riktigt når ända fram. Eller som i alla fall får mig att känna mig som en del av ett fuskbygge. Som ett garage utan tak, eller en gös som glömts bort i en alltför het stekpanna. -Inte någe vidare värst…