Vissa tycker att det är den allra värsta månaden på året. Andra (typ vi 14 som är medlemmar i Novemberdisets vänner) tycker att årets elfte månad är precis den lättnad i tillvaron som gör allting värt. Om november var en film, kanske den skulle låta så här. Varsågod. Här är  soundtracket du kanske inte visste att du behövde.

Universum sägs vara oändligt. En ständigt expanderande eter utan någon början och utan något slut. Som tiden ungefär. Den bara finns. Eller gör den det? Det är som med oss. Vi finns hela tiden. I alla fall som vi vet. Värre är det med de andra. De som inte finns. I himlen och på jorden. Som en rymdraket i väntan under nedräkningen. Tre, två, ett.

Platser, vägar och epoker. Det är sånt vi fyller våra historieböcker med. Under skolans geografilektioner fick vi lära oss rabbla Hallands floder, amerikanska delstater och länsbokstäver. Norr på kartan ligger uppåt och en GPS måste ha fri sikt söderut. Ett fuktat finger i luften talar om varifrån det blåser men ingen vet vart vi är på väg. Varken i tiden eller rummet.

Ingen värmebölja, annars var den väl helt ok, sommaren 2017. I detta program (som enbart bygger på märkliga associationer) tar vi farväl av årstiden som blev som en skärbräda i slöjden. Inte den vackraste, inte den mest välpolerade men ändå; –Mamma gillade den!